Just detta är jag rädd för. Visst har jag vänt ut och in på mig själv under utredningens gång och ganska rejält också men jag har alltid kunnat släppa det och gått vidare. Precis som jag en gång släppte de olika händelserna och känslorna har jag fått göra det upprepade gånger och det har gått bra.
Men nu, jag vet inte, helt plötsligt känner jag mig rädd för livet, för jag vet hur jävligt det kan bli- jag har ju redan upplevt det- och minnena lixom bara pockar på. Jag gör inget för att frammana dom. Men jag kan inte heller förtränga dom.
Jag tänker på hur orättvist allt kan vara. Hade jag bara fötts i rätt kropp från början så hade allt varit så annorlunda, så rätt. Nu vet jag att jag av en del kommer att se mig som ett freak bara för att jag har en vilja att någon gång kunna njuta av livet och själv kommer jag aldrig fullt ut kunna blotta mig själv.
För att kunna få en framtid så måste jag släppa många minnen som annars bara kommer att stå i vägen, jag kommer att behöva förklara mig för att få - ja, vadå?
Ett värdigt liv? Ett liv där jag passar in? Ett liv där jag inte behöver tänka på hur andra uppfattar mig?
Trots att jag egentligen bara står i startblocken så inser jag att jag aldrig fullt ut kommer att få det. Ärren och minnena kommer jag bära med mig alltid och om jag har tur så kommer de fysiska inte bli så markanta. Jag kommer aldrig känna mig bekväm naken, för det kommer alltid finnas något som gör att jag känner mig ofullständig. Jag kommer att få problem med att få nya jobb eftersom jag blir en ny identitet och om jag låter min gamla vara med så kommer jag fortfarande vara trans, forever lixom.
Nä, nu känner jag att jag behöver ta mig i kragen, sträcka på mig och ta mig an denna dagen också istället för att tycka synd om mig själv, fast jag egentligen inte gör det. Jag bara konstaterar fakta. Jag kommer alltid skilja mig från mängden. Jag måste bara vänja mig vid tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar